Feghet, förhalning och anpassning

Efter nästan fyra månader har den svenska regeringen äntligen fått ändan ur vagnen och tagit fram direktiv till den utredare som ska analysera konsekvenserna av Lavaldomen.

 Feghet, förhalning och anpassning

Efter nästan fyra månader har den svenska regeringen äntligen fått ändan ur vagnen och tagit fram direktiv till den utredare som ska analysera konsekvenserna av Lavaldomen. Danskarna, som också berörs av domen, gjorde det i stort sett omedelbart. Så varför denna ofattbara långsamhet i det land som faktiskt förlorade målet i domstolen, kan man undra? När man tar del av direktiven blir det tydligt att den svenska regeringens förhalning dessutom fortsätter.

Utredaren får tid på sig fram till den 15 december att komma med sin rapport. Med tanke på vad det är som står på spel här; den svenska kollektivavtalsmodellen, är det minst sagt fräckt.

Regeringen planerar nämligen att riksdagen ska fatta beslut om att godkänna EU:s nya grundlag, Lissabonfördraget, innan dess. Jag vet, eftersom jag passade på att ställa frågan till Fredrik Reinfeldt vid hans frågestund i riksdagen igår. Han menade att det inte finns någon anledning att avvakta med beslutet om Lissabonfördraget tills vi vet vilka konsekvenser Lavaldomen får för kollektivavtalsmodellen.

Danskarna har dragit en helt annan slutsats. Deras parlament har beslutat att inte fatta beslut om Lissabonfördraget innan den utredning de tillsatte är färdig. De anser uppenbarligen att det mycket väl kan krävas att man ställer krav på EU-nivå för att garantera kollektivavtalsmodellens överlevnad, genom exempelvis undantag kopplade till Lissabonfördraget.

Den svenska regeringen vill alltså göra tvärtom; först godkänna fördraget, sedan få reda på vad som kommer att hända med kollektivavtalen. Jag kommer osökt att tänka på den stackars galningen i Tintinäventyret "Blå Lotus" som med ett gigantiskt svärd i hand jagar sina medmänniskor med devisen: "Först skär jag halsen av dig, sen får du veta sanningen".

Skälet till denna bakvända ordning är förstås att regeringen, liksom dessvärre socialdemokratins ledning, bestämt sig för att det enda som återstår att göra efter Lavaldomen är att anpassa svensk lagstiftning och praxis på arbetsmarknaden till EG-rätten.

Det framgår också tydligt av direktiven, vilket bland andra Byggnads ordförande Hans Tilly kommenterar klokt.

Det självklara – inte för en borgerlig regering, men väl för hela arbetarrörelsen – är naturligtvis att vägra godta EG-rättens överhöghet över vår arbetsmarknadsmodell.

Jag har sagt det förut, men måste upprepa det igen; Alla som var för EU-medlemskapet sa att det är viktigt att vara med, för då kan man påverka.

Och nu, när vi befinner oss i ett läge då det är mer angeläget än någonsin att påverka (eftersom kollektivavtalsmodellen står på spel) och vi har en historisk chans att göra det (genom att ställa krav för att godkänna Lissabonfördraget) vill EU-anhängarna lägga sig platt på rygg.

Varför? Och vad tror man att det finns att vinna på en sådan strategi på lite sikt? Varför ska vanliga arbetare över huvud taget ställa upp på EU som projekt i nåt slags lojalitet med ett drömt "socialt Europa" när den faktiska utvecklingen inom unionen oavbrutet går arbetarna emot?

För min del kan gärna hela EU-projektet få implodera, så kanske ett nytt samarbete med medborgarnas bästa för ögonen kan ta form. Men för de som verkligen gillar EU. Vad tror de att de vinner på att låta EU hunsa svenska löntagare och öppna spjället för lönedumpning. Jag fattar det inte.

LO-tidningens ledare gör en tänkvärd analys av läget:

"Efter Rüffertdomen kommer kraven på att Sverige inte ska ratificera Lissabonfördraget att växa i styrka. Vi måste få till stånd ett tydligt klarläggande om att vi själva bestämmer över hur arbetsrätten ska utformas.

Det är något som vi borde ha krävt långt tidigare, har under flera år hävdats på denna ledarsida. De svenska förhandlare som deltagit i de långvariga diskussionerna om ett nytt EU-fördrag, först döpt till utkast till konstitution och numera kallat Lissabonfördraget, har uppträtt med enastående godtrogenhet och flathet.

Vi borde med skärpa ha slagit fast att vi inte accepterar att EU-rätten tar över svensk grundlag, eller kan inskränka vår strejkrätt eller begränsa våra kollektivavtal. Då hade vi sluppit att hamna i det rättsliga skymningsläge vi nu befinner oss i."

Men det är ju inte för sent! Det krävs 3/4 majoritet i riksdagen för att godkänna Lissabonfördraget. Regeringen kan inte fatta det här beslutet utan stöd från Socialdemokraterna.

Det räcker att socialdemokraterna kräver att vi ska ha garantier för kollektivavtalen för att regeringen ska tvingas åka till Bryssel och förhandla. Det är det näst bästa efter en folkomröstning

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *