EG-domstolen har slagit till igen. I morse kom ett nytt domslut som slår fast att krav på kollektivavtalsenliga löner för företag och anställda som verkar i ett annat medlemsland utgör otillåtna handelshinder. Idén om EU som ett socialt projekt för löntagarnas bästa måste nu anses fullkomligt begraven under perukdammet i EG-domstolen.
Först Lavalmålet där Byggnads och Elektrikerna – i EG-domstolen i praktiken representerade av svenska staten -fick underkänt för helt legala och normala stridsåtgärder i syfte att teckna helt legala och normala kollektivavtal.
Och nu, knappt fyra månader senare, får den tyska delstaten Niedersachsen samma slags besked. Niedersachsen ville att det polska byggföretag som fått uppdarget att bygga ett fängelse skulle följa det kollektivavtal som gäller för alla inhemska byggnadsföretag och byggnadsarbetare i delstaten.
Lönerna är högre i det lokala avtalet än i det nationella kollektivavtal som allmängiltigförklarats (de har ett annat avtalssystem i Tyskland än i Sverige, där ett centralt avtal anses gälla som miniminivå, medan man har möjlighet att även teckna lokala avtal med bättre villkor).
Och eftersom det polska företaget konkurrerade om anbudet med inhemska företag som följer det lokala avtalet, ansåg delstaten att det är just det avtalet som ska gälla för den som vinner anbudet – om konkurrens på lika villkor ska gälla.
Men krav på konkurrens på lika villkor är alltså enligt EG-domstolen att betrakta som ett otillåtet hinder för den fria rörligheten inom EU. Delstaten har bara rätt att kräva att det polska företaget ska följa det allmängiltigförklarade avtalet – som alltså har betydligt lägre lönenivåer än det lokala.
I klartext betyder det här att det är fritt fram för företag inom EU att dra runt i land efter land och bara betala ut minimilöner till sina anställda, medan de inhemska företagen kan vara bundna av avtal som ger betydligt högre löner och bättre förmåner.
Med andra ord; enligt EG-rätten inte bara kan, utan skall företag inom EU konkurrera om marknadsandelar med de anställdas löner som konkurrensmedel. Det är det som är lönedumpning, och själva motsatsen till det allra mest grundläggande syftet med facklig verksamhet.
Att EU är ett demokratiskt tvivelaktigt projekt i syfte att gynna marknadsintressena är inte direkt någon kioskvältare för oss som varit skeptiska till projektet från start. Men de här båda domarna från EG-domstolen borde faktiskt även få EU-entusiaster med något slags arbetarrörelseanknytning att börja överväga om det inte är dags att tänka om.
Ett enkelt och hederligt "Det blev inte som vi hade tänkt oss" räcker. Och så tar vi tag i det här tillsammans. För att rädda frukten av över 100 års facklig kamp som bokstavligen kostat människor blod, svett och tårar. Av respekt för de som kämpat, lidit, förlorat jobbet, fängslats, misshandlats och till och med dött för rätten att solidariskt och kollektivt kräva lika lön för lika arbete.
I första hand: Låt oss folkomrösta om EU:s nya fördrag. Vänd ut och in på det och låt människor ta ställning till hur vår framtida demokrati kommer att fungera.
I andra hand: Vägra godkänna fördraget om det inte kompletteras med 100-procentiga garantier för att löntagare i alla Europas länder är i sin fulla rätt att bekämpa lönedumpning genom att kräva kollektivavtal och vidta stridsåtgärder för att få dem till stånd.
Hur kan fruktan för att ställa ett så enkelt och självklart krav vara större än fruktan för vad som kommer att ske om EU tillåts mala ner arbetarrörelsen och all social anständighet bit för bit?