vad händer med kulturen
tillbaka till festen som var på 1970-talet eller skapa en ny som passar för 2000-talet?
Kulturklimatet runt 1970 präglades av en uttalad polarisering kommersiell – ickekommersiell kultur.
Idag är inte denna polarisering lika synlig.
Den avgörande skillnaden mellan den kommersiella och den ickekommersiella kulturen är vad som utgör den primära drivkraften till skapandet. Om musiken formas utifrån ett framgångskoncept, en spekulation i hur man ska se ut och hur man ska låta för att slå, får den en helt annan karaktär än den musik som skapas ur ett eget uttryck, en egen vilja.
Åren går, vårt samhälle och dess kultur – eller snarare kulturer – förändras. Övertygelsen att staten har ansvar för sina medlemmars välfärd har krackelerat. Företeelser som för 30 år sedan var självklara är idag hotade, andra begrepp som nu hör till vardagen existerade inte alls då. Med ett perspektiv på ett par generationer tillbaka är det motbjudande att bevittna den brutala slakten på välfärdssamhället och dess verktyg för att stödja de svaga i samhället.
Högt värderade begrepp som solidaritet och samarbete vädras ut och ersätts med marknadskrafter och konkurrensutsättning. Den höga nivå av omsorg för alla som man mödosamt har lyckats uppnå raseras effektivt. Pendeln har svängt 180o från gemensamma ansträngningar för kollektivets lycka till individens strävan för egen vinning. Det är inte överraskande att nedmonteringen av samhällets stöd ger negativa effekter – vandalism, rasism, ungdomsrån, våld o s v. De svaga är givna förlorare utan hopp – den enskilde berövas sitt initiativ.
Klassamhället har återuppstått med en annorlunda struktur, inte lika tydlig som tidigare men mer cementerat än någonsin. Ett cyniskt samhälle bjuder på rotlöshet och utanförskap – de illa rustade blir helt oförmögna att ingå i kollektivet. Med frånvarande pappor, med flyktiga vuxenkontakter, berövad framtidstro och känslan att vara behövd får vi en generation som växer upp i vakuum.
Det har skett en olycklig glidning i uppfattningen av begreppet kultur. Kulturen, den gemensamma odlingen, kittet i samhällskroppen, ses inte som envars angelägenhet utan har istället kommit att utgöras antingen av färdigtuggade, ofta USA-importerade produkter för konsumtion eller av exklusiva, lika färdigtuggade produkter för en smal elit, gärna som kapitalplacering. Festen har förvandlats från att ha varit arrangerad av enskilda medlemmar av samhället för att ge tillfälle till gemenskap och avkoppling till en konsumtionsvara – utan de enskilda medlemmarnas delaktighet. Det gemensamma godset, arvet från tidigare generationer gav sammanhang och en plats i tillvaron. En levande kultur byggs upp av ett kontinuerligt skapande och återskapande.
Har vi missat i pedagogiken – att förmedla solidariteten som grunden i samhället, att staten är alla vi tillsammans, att vi gemensamt äger allt det här och alltså bör vårda det som vårt eget? I det gamla bondesamhället fanns en självklar hederskodex – att lämna över jorden till nästa generation i minst lika bra skick som den övertogs, helst bättre. Det kollektiva minnet av välfärdssamhällets mödosamma uppbyggnad förbleknar. När ingen längre minns ett "Före", förstår man inte villkoren för och kan uppskatta det "Efter", som vi – än så länge – lever i.
Det här är frågor, som på många sätt var aktuella redan för 30 år sedan. Samhällsstrukturen diskuterades kontinuerligt. Utvecklingens riktning kunde skönjas även om det inte hade gått så långt. Under en lång period tycktes samtalet ha upphört. De ekonomiska och strukturella villkoren idag är betydligt kärvare för den oberoende kulturen jämfört med för 30 år sedan. Men det finns ett gensvar igen för de här frågorna som är minst lika starkt som då.
Kan vi lösa det här med en fest i några dagar? Nej, givetvis inte! Men vad vi kan göra är att lyfta fram alternativ, att visa kvalitativa skillnader mellan det som odlas i frihet och det som drivs fram av spekulation. Vi kan visa att ensam inte alls är stark. Vi kan visa att våra inbördes olikheter inte är ett hinder utan en tillgång.
Att fatalistiskt lita på att marknaden ska skapa balans är ödesdigert.
Marknaden drivs inte av solidaritet med samhällets medlemmar.
Marknaden kan inte känna empati.
Marknaden har ingen annan moral än att lagbrott ofta är obekvämt och dyrt.
Marknaden har inget intresse av livskvalitet, av glädje eller lycka om detta inte samtidigt råkar generera mervärde för intressenterna.
Marknaden är inget annat än det samlade resultatet av aktieägarnas profithunger.
Ur detta kan ingen fest växa!
Vi måste ta tillbaka festen!