Josefin Brink anser att det blir Politisk kramp efter Vaxholmsdomen

I går debatterades konsekvenserna av EG-domstolens yttrande över Vaxholmsfallet i riksdagen.
Det gick att urskilja ett par intressanta skiljelinjer under debatten som avslöjar vilka problem Littorin faktiskt har att hålla arbetarpartifasaden uppe. Men mest beklämmande var ändå den samstämmiga förnekelsen av att EU faktiskt utgör ett hot mot fackliga rättigheter från både moderater och socialdemokrater. Släpper inte den krampen ligger den svenska modellen risigt till.

 

 av josefin brink

Jag brukar aldrig publicera debattmanus på bloggen, men för att undvika dubbelarbete gör jag det den här gången. Detta var mitt inledningsanförande i debatten:

Innan vi gick med i EU lovade Ja-sidan att EU-medlemskapet inte skulle påverka den svenska arbetsmarknadsmodellen. Regeringen Bildt hävdade att de i medlemsförhandlingarna hade fått garantier av EU-kommissionen för att fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att kräva kollektivavtal stod helt ohotad om vi gick med i EU.

Det var med de garantierna i ryggen ja-sidan vann folkomröstningen.

EG-domstolens yttrande över blockaden i Vaxholm har visat att de där garantierna ingenting var värda. Vad EG-domstolen säger är att svenska fackförbund i princip har rätt att vidta stridsåtgärder, men bara om det inte stör den fria marknaden.

Det är ju helt befängt med tanke på att hela idén med kollektivavtal är att sätta den fria marknaden ur spel när det gäller priset på arbetskraft. Företag på samma marknad ska inte kunna konkurrera med låga löner och taskiga arbetsvillkor. Och den principen måste gälla alla – inhemska som utländska – som verkar på samma marknad, annars faller hela idén och dörren till diskriminering och lönedumpning står öppen.

Att EG-domstolen nu öppnat den dörren råder det stor enighet om bland arbetsrättsjurister och i fackföreningsrörelsen runtom i Europa. Även centerpartiet, folkpartiet och kristdemokraterna verkar ha gjort den tolkningen – och vara nöjda med det.

Men när jag lyssnar på Sven-Otto Littorin och socialdemokraterna här idag får jag en flashback till Tage Danielssons sketch om sannolikhet efter kärnkraftsolyckan i Harrisburg. Det är som att det som EG-domstolen sa om Vaxholmskonflikten var så otroligt osannolikt så egentligen har de nog inte sagt det.

EU skulle ju inte inkräkta på kollektivavtalsmodellen och därför har EU nog liksom inte gjort det trots att det är just det EU har gjort.

Och i denna anda har debatten hittills bara handlat om olika alternativ till hur vi ska förändra och anpassa den svenska lagstiftningen för att tillfredsställa EG-domstolen istället för vad som kan göras för att hålla EG-juristernas tassar borta från kollektivavtalen.

Förslagen att ändra Lex Britannia och utstationeringslagen kan, såvitt det går att bedöma, kanske tillfredsställa EG-domstolen på kort sikt. Men för det första går de inte att genomföra utan förluster för löntagarna. För det andra kan ingen garantera att de här lagändringarna förhindrar att en ny rättsprocess dras igång vid nästa blockad mot ett utländskt företag. EG-domstolen har, som arbetsrättsprofessorn Ronnie Eklund uttryckte det satt en snöboll i rullning.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från kollektivavtalen och strejkrätten – om bara den politiska viljan finns.

Den nya EU-konstitutionen, Lissabonfördraget, har ännu inte godkänts av Sverige. Och om vi vägrar att godkänna det, ja då faller hela fördraget – vilket jag i och för sig inte skulle gråta över – men EU-kommissionen skulle gråta desto mer. Och det ger oss ett starkt förhandlingsläge.

Och precis som Storbritannien, Danmark, Irland med flera har gjort, har Sveriges regering nu ett utmärkt tillfälle att förhandla om villkor för att godkänna fördraget.

Det innebär en möjlighet för EU-anhängarna att uppfylla ja-sidans svikna löfte från folkomröstningen 1994 genom att kräva ett juridiskt bindande skydd för kollektivavtalen och strejkrätten som villkor för att godkänna Lissabonfördraget.

Gör regeringen inte ens ett försök att förhandla sig till ett sådant undantag har man en hel del att förklara för Sveriges löntagare. Och det kommer att bli väldigt svårt att hävda att man står upp för kollektivavtalen och den svenska modellen.

———

Där var anförandet slut, och tills riksdagsprotokollet publiceras kan jag för den intresserade leverera en liten teaser:
Littorin replikerade att det är typiskt Vänsterpartiet att komma med ryggmärgsmässiga krav på omedlebart utträde ur EU. (Vilket jag ju inte nämnde med ett ord.)

Annika Qarlsson från centerpartiet levererade en lång och känslosam harang om livet bakom järnridån och att det verkligen inte är dit hon vill återgå. (Och här debatterade vi alltså huruvida en estnisk byggjobbare ska ha samma lön som en svensk för samma jobb i samma land eller inte.)

I övrigt sas tyvärr inte mycket alls, mer än allmänna deklarationer i stil med "Det är oerhört viktigt att parterna och lagtifstarna tar ansvar osv osv". Förslaget att kräva undantag för kollektivavtalen och konflikträtten i Lissabonfördraget tegs ihjäl. Orsaken är rimligen att det inte går att motiovera varför det INTE borde vara ett självklart krav. Åtminstone för socialdemokraterna och fackföreningsrörelsen.

Och för den som är intresserad av undantag från EU-fördrag finns en del att läsa på Wikipedia.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *